Vem är det som styr vår regering?
Igår kväll var stastministern på besök i Skärholmen med sin bekymrade janushalva och sitt sedvanliga lingo om att mordet på 39-åringen där är "förfärligt", "ohyggligt", "fasansfullt" och "bottenlöst". (Länk till statsministerns censurerade facebooksida. Som ni säkert ser är antalet kommentarer mycket högre än de hyllningar ni kan se, se tidigare inlägg här på bloggen.)
Cynikern kan ju konstatera att det måste varit ett om inte välkommet så åtminstone ett avbrott från Moderaternas inre stridigheter.
De senaste veckorna har frågan om ändrad juridisk könstillhörighet seglat upp som ett orosmoln över statsministern och Moderatledaren. Han har personligen drivit på en förändring av lagen. Sverige är verkligen inte först på bollen här utan våra grannländer och många andra europeiska länder har redan genomfört en lagändring där personer från 16-årsålder ska få byta juridiskt kön, d v s ändra den näst sista siffran i sitt personnummer. Absolut ingenting av det som svenska och brittiska s k feminister (d v s de som anser att bara de som fötts med en snippa kan vara en kvinna) hotar med har hänt i de länder som redan genomfört denna förändring.
Men Moderaternas riksdagsgrupp består ju till mycket stor del av högljudda, stockkonservativa män(niskor) som inte klarar av att andra ska få bestämma helt själva (eller med målsmans tillstånd) över sina personnummer. Så är det så klart även i SD och KD, det är ju lite mer av hävd. Moderaterna föreföll ju vara lite mer liberala ett tag, men det berodde högst troligen mer på Fredrik Reinfeldt som ledare än på någon slags liberal ryggrad hos moderater i riksdagen.
Men med Ulf Kristersson är det, som Thomas Ramberg skriver i DN idag, annorlunda. Det är inte han som styr moderaterna utan partiet (och samarbetspartiet) som styr honom. (De enda som inte styr Kristersson är väl Liberalpartisterna.)
För om man har svårt att styra sitt parti hur blir det då att styra över en regering och SD.
Då blir det kanske så här:
Föreställ er en arbetsplats, lite vilken som helst förutom Rosenbad. Det kan vara ett privat företag, ett statligt verk, en kommun, en ideell förening.
Ni förhandlar om ett avtal med någon annan, kompromissar, skruvar och kommer till slut fram till ett förslag. Detta sker hela tiden på uppdrag av styrelserna i de olika organisationerna. Förslaget accepteras av alla ansvariga chefer hos de organisationer som deltar och slutligen går det genom en process där det även accepteras av samtliga inblandade styrelser.
En vecka före beslut ska fattas av de olika organisationerna så börjar en annan hög chef på din arbetsplats, med en annan portfölj, att intrigera. Han ringer till cheferna i de andra organisationerna och övertalar dem att rösta emot det förslag som hans egen organisation arbetat fram gemensamt med övriga inblandade.
Så när det väl genomarbetade, brett accepterade förslaget ska röstas igenom förklarar sig din egen organisation emot ert eget förslag. Helt i strid med den demokratiska processen inom det gemensamma samarbetet.
Det är precis vad Sverige och landsbygdsministern, Peter Kullgren (KD) gjort.
Detta är ju själva sinnebilden av illjoalt beteende och skulle högst troligen innebära ett snabbt utköp bestående av arbetsfri uppsägningstid. Om arbetsgivaren var bussig. Annars ett avsked rakt av och så var det klart med det.
Förutsatt att det inte var förankrat hos högste chefen. Här måste vi ju ändå anta att det är regeringschefen, Ulf Kristersson (M) som gett order om att kasta sin ansvariga chef (Romina Pourmokhtari (L)) under bussen. För inte agerar väl ministrarna i Kristerssons regering helt på egen hand?
Den som kastats under bussen skulle väl i alla andra fall säga upp sig och söka sig till en arbetsgivare där högsta ledningen var lika lojalt tillbaka som hen varit mot dem.
Men i Sveriges regering händer ingenting. Där blir det lite som det blir. För där finns helt uppenbarligen ingen ledare.
