Nån annan

Dagens DN ger ett lysande exempel på när "nån annan" förväntas leverera efter ens egna val.

Var tredje person som mönstrar sållas bort för att hen uppger att hen har någon sjukdom eller skada som gör att hen inte kan genomföra värnplikt. 

Gruppen unga mellan 18-21 röstade i valet 2022 i stor utsträckning (typ 60%) på nationalkonservativa partier (eller de som är det just nu för att de anser det krävas av dem) som rustar upp och gör allt för att få med oss i NATO. Vars politiska beslut lär kräva fler unga militärutbildade som kan tjänstgöra i Kristinehamn eller vid Röda Havet.

 
Sen uppger alltså 64% av dessa "skador och sjukdomar" när mönstringsblanketten kommer?

Vi får väl konstatera att det är nån annan som ska ligga ute i busken med lårskav och dålig uppkoppling. Att riskera bli skickad till Röda Havet verkar inte locka lika mycket när det är en själv som ska dit och strida som när det var dom andra. 

 
Nu hotar dock partierna man röstat på att dra åt tumskruvarna med läkarintyg för att man ska få slippa. Så nedrigt.

 
Samtidigt ökar engagemanget för hemvärn och lottakår enormt (med 150%) i väljargrupper som inte alls i samma utsträckning röstarde nationalistiskt. Det är kanske mamma som är "nån annan".

Regeringen och yttrandefriheten

Med Ulf Kristersson har vi fått en ny slags statsminister. Aldrig tidigare i modern tid har vi haft en så brett leende och energisk regeringschef. Turbo från Vingåker, överallt detta flin. Ulf älskar att vara Moderatledare på statsministerposten.

Men ska han inte få vara glad, yvas över sin position, applåder i amerikanska kongressen, sina vader, sin prästvigda fru? Jo'rå. Men kanske inte så att det överskuggar vad han de facto gör som statsminister eller att han är representant för ett land.

Låt mig dock här ta upp Ulf Kristerssons hantering av yttrandefriheten. Före valet var den jätteviktig, man måste kunna säga vad man tycker är problematiskt, samtala tillsammans och umgås som folk även om man inte delar alla åsikter. Vara den vuxne i rummet även om man är en spelevink.

Så hur ser det då ut när statsministern, och den regering han är chef över, praktiserar denna sin vandel gentemot folket?

Sedan åtminstone tre statsministrar har dessa personliga konton på Facebook. Stefan Löfven, Magdalena Andersson och nu Ulf Kristersson har konton där dom delar väl utvalda bilder från jobb och vardag för att visa upp sig som rekorderliga människor som gör bra saker. (Ja, det har övriga partiledare också men med färre bilder i rikets tjänst.)

Ulf Kristersson om sig själv på Facebook

Alla tre har kommentarsmöjligheter i dessa forum. Jag har följt dem alla och kan konstatera att det finns en viktig skillnad mellan de två förra och den nuvarande statsministern. Medan Löfven och Andersson ofta fick/får ganska kritiska kommanterer bland kommanterarer från uppskattande väljare så togs dessa inte bort annat än om dom var alltför grova. 

Men Kristersson har hittat en ny metod. Illustrerad här i ett inlägg där han visar upp sig som sprintern som hinner ut och springa i Washington DC innan han står och hyllar ena presidentkandidaten i kongressen. 

Av dessa 398 kommentarerna ser jag 100 med "visa alla" påslaget. Av dessa är två negativa. Övriga är hyllningar från fans. Åtminstone hoppas man att de som skriver hyllningar är vanliga moderatväljare och inte betalda med skattemedel för att göra det.

Låter jag konspiratorisk? Det finns anledning till detta. Skulle jag skriva en kommentar i stil med "det är ju kul att du var glad där i Washington DC, för många av oss är det här är en sorgens dag för oss då vi tror på alliansfriheten, som tjänat oss väl i två hundra år" så skulle bara mina vänner se min kommentarer. Sveriges statsminister har nämligen valt att låta sina medarbetare använda sig av s k "mjuka blockeringar" av medborgare som inte håller med honom, bland annat undertecknad. Detta innebär att endast den som du är vän med på Facebook kan läsa dina inlägg. 

Yttrandefrihet brukar ibland misstas för rätten att säga vad man vill utan att bli emotsagd eller ifrågasatt av andra. Den yttrandefrihet som skyddas av grundlagen i Sverige (sen 1600-talet) handlar dock om att man ska kunna säga vad man vill och tycka vad man vill utan att statsmakterna försöker tysta en, med censur eller våld. 

När vi nu har en statsminister som aktivt väljer att sätta munkavle på meningsmotståndare i ett öppet forum som Facebook, då börjar faktiskt regeringen vara ute och tassa i censurens tassemarker.

Men det gör väl inte så mycket, dom städar säkert bara undan folk som påminner statsministern om vad han sa till Hédi Fried innan han började samarbeta med SD för att få regeringsmakten. Det blir så tjatigt då Fried ju själv, som tydligen var Moderat, tillstått att Kristersson sagt att det var som företrädare för Alliansen aldrig skulle samarbeta med nyssnazisterna. (D v s samarbetet var inte fel i sig.) Släpp det där nu! Det var dessutom Centerns fel, hade dom bara kunnat tänka sig att regera med stöd av SD så hade dom ju varit... Ja, typ Alliansen som tog stöd av SD.

Nå, om det nu bara är så att man vill stänga flödet av kritik mot att ta en förintelseöverlevare i hand och lova att nästan aldrig samarbeta med SD så är ju även detta allvarligt; kritikerna tog dock upp väldigt stor plats i hans kommentarsfält. 

Men, han blockar ju även alla andra som har synpunkter som inte går ut på hyllande av Ulf Kristersson. Det syns öht inte ens några längre inlägg från moderata väljare i hans trådar. (Om detta beror på att moderatväljare har mindre att säga vet jag inte, men konstigt är det. Hos t ex Lövfen och Andersson ser man inte sällan socialdemokratiska väljare som lägger ut texten kring något som de bryr sig om. Blandat med oneliners med röda rosor.)

Tyvärr räcker det ju inte med Facebook utan statsministern har ju även problem med att folk höjer sina röster i protest i live-forum. Som när ett gäng Rebellmammor i Malmö började sjunga sånger för att sätta fokus på klimatkrisen. När Kristersson bara ville mingla lite på ett AW och ha trevligt. Då var dessa kvinnor ett hot mot demokratin, enligt landets statsminister. 

Be om audiens. Säg inte emot. Har du en avvikande åsikt så håll käften. 

Det går faktiskt inte att tolka det på annat sätt. 

Och då har vi inte ens rört vid utrikeministern Tobias Billströms hantering av X. Där han sedan länge blockat alla som säger emot honom. Senast man såg honom debattera mer öppet var väl när han hängde på HBTQ-forumet Qruiser i början av 00-talet. Då när han var aktiv inom rörelsen, innan han stadgade sig som heterofamiljefar. 

Billström går till och med så långt i sitt blockande att han blockerat en ledarskibent på Helsingborgs Dagblad (borgerlig), tillika före detta anställd i Fredrik Reinfeldts regering där även Billström ingick, från att läsa utrikesministerns inlägg på X. Han förvägrar alltså misshagliga journalister vid etablerade borgerliga ledarsidor att kunna se hans information på denna plattform. Det är ju inte längre ett konto för en engagerad HBTQ-aktivist utan utrikesministerns konto på X där han delar inlägg om regeringens utrikespolitik. 

Så här presenterar han sig själv.

Men så ser det förvisso ut för mig, här är jag ännu inte blockad. Så här ser det dock ut för två blockade utrikesreportrar, som väl av Billström och regeringen betraktas som vänster och därmed inte värdig att lägga tid på. 

Inte bara är dom blockade förhindrade att kommentera utrikesministerns poster, de kan inte se dem över huvud taget. 

Här ett annat exempel, NATO-kritisk tidskrift får inte heller veta vad utrikesministern tycker eller säger på X.

Där någonstans måste man väl ändå kalla det hela för censur. Av media, dessutom. 

Hur kan detta då ske. Jo, för Regeringskansliet så betraktas helt enkelt Kristerssons och Billströms konton på Facebook och X som deras privata. Det är inte en offentlig regeringskanal när statsministern och utrikesministern hela tiden via sina medieansvariga pumpar ut information om regeringens arbete. Det saknas helt enkelt en kommunikationspolicy för regeringsmedlemmarnas konton på Facebook och X. 

Här undrar man om det är Moderaterna eller alla vi andra som betalar lön för de personer som har som jobb att blocka folk som inte håller med regeringen. Om det är skattebetalarna borde Regeringskansliet snabbt som ögat skaffa sig en dylik policy för hur regeringsmedlemmar agerar i sociala medier.

Det är ju nära på lite som när Fredrick Federlay (då C) hade trampat i klaveret och skyllde på sitt alter ego Ursula. Det är inte utrikesminister Tobias Billström som skriver här utan privatpersonen Tobias Billström som återger vad utrikesminister Tobias Billström gör på jobbet. 

Men är detta värdigt en liberal demokrati?

Eah... Nä!

Jag kommer återkomma till NATO-frågan i bloggen men vill bara invända emot vad jag gissar att högerpressen och Ulf Kristersson tror. 

Det är knappast Ulf Kristersson som får de stående ovantionerna. Utan Sverige. Han hyllas inte för sitt stora statsmannaskap utan det är att Sverige ansökt och efter lååång väntan nu blivit medlemmar i NATO som folk applåderar. Kristersson är som statsminister enbart en representant för sitt land. 

Men kan vi då inte låta honom få tro det, han blir ju så stolt och glad. Nä. Inte på den här bloggen.

PS: Om han nu varit en stor statsman hade han i sitt tacktal nämnt den statsminister som ansökte om NATO-medlemskap och som i rekordfart fick hela sitt tidigare NATO-skeptiska parti att ändra uppfattning. Men nä. Så jobbar inte Ulf Kristersson.

Halsbrytande saltomortaler i politiken

På senare tid, ja alltsedan valet 2022, har jag förundrats och förbluffats över hur totalt människor kan byta ideologi, inställning, ståndpunkter, hållning, politisk åskådning (vilket av detta det nu är som egentligen är grunden.)

Och varför.

Nu är jag ju inte helt obekant med att människor kan säga en sak före ett möte/projekt/val och sedan säga en annan sak efter. Jag har trots allt ett långt arbetsliv inom medlemsstyrda organisationer bakom mig, där man i styrelseform tvingas kompromissa och ibland överge sina darlings, t o m korsa röda linjer. 

Jag har där noterat att vi människor går in i t ex styrelsearbete med olika bevekelsegrunder. Vissa är där för att dom brinner för de frågor föreningen fokuserar på, andra är där för att driva sina egna frågor och ytterligare andra är där för att det passar deras karriärplanering just då. 

Det är ju därför inte ovanligt att styrelsekollegan som inför ett viktigt beslutsmöte varit uttalat emot ett förslag helt vänder när beslut ska fattas enbart för att hen ser att det inte skulle gynna hen själv att visa sig som en principfast och oböjlig person. 

Sen finns de som väljer att kompromissa för att de tror att de ska kunna genomföra något annat, något de sätter högre än det dom kompromissar bort. 

Det är väl i det ljuset vi kan betrakta t ex justiteminister Gunnar Strömmer eller klimatminister Romina Pourmokhtari. 

Den senare som fortfarande säger sig ha samma åsikter som före valet. 

- Göm en flykting! Blir det olagligt, göm två! 

- Vi lovar att fälla regering där SD ingår!

- Det man gör visar vem man är.

- Det finns ingen samsyn att söka med Sverigedemokrater.

Men som ändå sätter sig i en regering som dirigeras av SD. Som inte kommer sätta emot när SD, M och KD vill införa angiverilagar så att man kan tjalla på både flyktingar och dem som gömmer dem. Som går med på att öka utsläppen. 

Och som förklarar detta med att man inte vill att Socialdemokraterna ska sitta i regering och att man vill ha kärnkraft. Utsläppen? De ska minskas om två år, lämpligen när Rominas parti åker ur riksdagen. (Här i Åävla kommer vi fira med champagne, på värsta Sara Skyttedalsmanér, när det sker.)

Och Gunnar Strömmer sen. Mannen som grundade Centrum för rättvisa, organisationen som säger sig sätta den lilla människan i centrum och driver rättsfall där enskilda drabbats av statliga beslut. (Intressant nog gärna sådana som syftar till ökad jämlikhet, som t ex kvotering*.) En liberalt fokuserad organisation som värnar den enskildas rätt gentemot systemet och som enligt egen utsago vilar på en tydlig värdering: respekten för individens fri- och rättigheter som "kärnan i en demokratisk rättsstat och i ett anständigt samhälle".

En man som senare utses till justitieminister i en regering som inte kan ta ett steg utan godkännande från ett samarbetsparti som klimatministern ovan bruakde kalla för "ett parti för rasistiska nötter med nazistiska rötter" innan hon satte sig i samma regering med stöd av nötterna. 

Och som under stor mumlande påbörjar en ren nedmontering av rättsstaten. Vräka anhöriga för att de är just anhöriga till kriminella är helt i sin ordning. Att införa visitationszoner som Centrum för rättvisa menar riskerar leda till ökad risk för diskriminering och stigmatisering vid ingripanden är en utmärkt idé. Angiverlilag ska utredas så att läkare och lärare blir skyldiga att ange sina patienter eller elever enbart för att de vistas utan papper i landet. Fler svenskar i fängelse och fler fängelser är ett mål i sig. 

Det är verkligen halsbrytande saltomortaler dessa två ägnar sig åt.

Men hur kan man bara till synes ändra sin ideologi? Lajvade man bara liberal så länge det passade ens karriärvägar? Eller har man så lätt att bara byta ståndpunkt för att nå regeringsmakten? Eller är det som Expressens Jens Liljestrand skriver, ett sätt att skaffa sig en lobbyistplats i Bryssel eller annorstädes när väljarna förpassat en ur regering och, i Liberalernas fall, ur riksdagen? 

Eller hatar dom sossar så starkt att allt detta är värt att genomföra? 

____________________________

* Kvotering är olagligt i Sverige medan positiv särbehandling är tillåten. Det innebär bl a att man får välja en av två likvärdiga kandidater för att den tillhör ett underrepresenterat kön. Men man får inte välja en sämre kandidat av samma skäl. Eller helt välja bort ett antal personer p g a deras kön. Sådana ärenden har CFR drivit genom åren. Ofta gentemot statliga arbetsgivare eller utbildningsanordnare som missat skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling i sin vilja att uppnå ökad mångfald.