På senare tid, ja alltsedan valet 2022, har jag förundrats och förbluffats över hur totalt människor kan byta ideologi, inställning, ståndpunkter, hållning, politisk åskådning (vilket av detta det nu är som egentligen är grunden.)
Och varför.
Nu är jag ju inte helt obekant med att människor kan säga en sak före ett möte/projekt/val och sedan säga en annan sak efter. Jag har trots allt ett långt arbetsliv inom medlemsstyrda organisationer bakom mig, där man i styrelseform tvingas kompromissa och ibland överge sina darlings, t o m korsa röda linjer.
Jag har där noterat att vi människor går in i t ex styrelsearbete med olika bevekelsegrunder. Vissa är där för att dom brinner för de frågor föreningen fokuserar på, andra är där för att driva sina egna frågor och ytterligare andra är där för att det passar deras karriärplanering just då.
Det är ju därför inte ovanligt att styrelsekollegan som inför ett viktigt beslutsmöte varit uttalat emot ett förslag helt vänder när beslut ska fattas enbart för att hen ser att det inte skulle gynna hen själv att visa sig som en principfast och oböjlig person.
Sen finns de som väljer att kompromissa för att de tror att de ska kunna genomföra något annat, något de sätter högre än det dom kompromissar bort.
Det är väl i det ljuset vi kan betrakta t ex justiteminister Gunnar Strömmer eller klimatminister Romina Pourmokhtari.
Den senare som fortfarande säger sig ha samma åsikter som före valet.
- Göm en flykting! Blir det olagligt, göm två!
- Vi lovar att fälla regering där SD ingår!
- Det man gör visar vem man är.
- Det finns ingen samsyn att söka med Sverigedemokrater.
Men som ändå sätter sig i en regering som dirigeras av SD. Som inte kommer sätta emot när SD, M och KD vill införa angiverilagar så att man kan tjalla på både flyktingar och dem som gömmer dem. Som går med på att öka utsläppen.
Och som förklarar detta med att man inte vill att Socialdemokraterna ska sitta i regering och att man vill ha kärnkraft. Utsläppen? De ska minskas om två år, lämpligen när Rominas parti åker ur riksdagen. (Här i Åävla kommer vi fira med champagne, på värsta Sara Skyttedalsmanér, när det sker.)
Och Gunnar Strömmer sen. Mannen som grundade Centrum för rättvisa, organisationen som säger sig sätta den lilla människan i centrum och driver rättsfall där enskilda drabbats av statliga beslut. (Intressant nog gärna sådana som syftar till ökad jämlikhet, som t ex kvotering*.) En liberalt fokuserad organisation som värnar den enskildas rätt gentemot systemet och som enligt egen utsago vilar på en tydlig värdering: respekten för individens fri- och rättigheter som "kärnan i en demokratisk rättsstat och i ett anständigt samhälle".
En man som senare utses till justitieminister i en regering som inte kan ta ett steg utan godkännande från ett samarbetsparti som klimatministern ovan bruakde kalla för "ett parti för rasistiska nötter med nazistiska rötter" innan hon satte sig i samma regering med stöd av nötterna.
Och som under stor mumlande påbörjar en ren nedmontering av rättsstaten. Vräka anhöriga för att de är just anhöriga till kriminella är helt i sin ordning. Att införa visitationszoner som Centrum för rättvisa menar riskerar leda till ökad risk för diskriminering och stigmatisering vid ingripanden är en utmärkt idé. Angiverlilag ska utredas så att läkare och lärare blir skyldiga att ange sina patienter eller elever enbart för att de vistas utan papper i landet. Fler svenskar i fängelse och fler fängelser är ett mål i sig.
Det är verkligen halsbrytande saltomortaler dessa två ägnar sig åt.
Men hur kan man bara till synes ändra sin ideologi? Lajvade man bara liberal så länge det passade ens karriärvägar? Eller har man så lätt att bara byta ståndpunkt för att nå regeringsmakten? Eller är det som Expressens Jens Liljestrand skriver, ett sätt att skaffa sig en lobbyistplats i Bryssel eller annorstädes när väljarna förpassat en ur regering och, i Liberalernas fall, ur riksdagen?
Eller hatar dom sossar så starkt att allt detta är värt att genomföra?
____________________________
* Kvotering är olagligt i Sverige medan positiv särbehandling är tillåten. Det innebär bl a att man får välja en av två likvärdiga kandidater för att den tillhör ett underrepresenterat kön. Men man får inte välja en sämre kandidat av samma skäl. Eller helt välja bort ett antal personer p g a deras kön. Sådana ärenden har CFR drivit genom åren. Ofta gentemot statliga arbetsgivare eller utbildningsanordnare som missat skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling i sin vilja att uppnå ökad mångfald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar